För några år sedan var jag på väg till brandstationen för att jobba ett nattpass. Helt omedveten om att jag strax kommer vara med om ett av mina absolut värsta larm – känslomässigt. Precis vid passets början tjuter det i högtalarna. SOS-operatören berättar att det är ett barn som har fått hjärtstopp, mer får vi inte veta.

Framme på plats möts jag av en panikslagen mamma som med gråt och skrik i rösten visar oss fram till barnet. Mycket riktigt, barnet hade satt en hamburgare i halsen och sedan fått ett hjärtstopp. 

Vi startade HLR direkt, kopplade på syrgas och hjärtstartaren – vi gjorde allt vi kunde men barnet klarade sig inte eftersom det redan hade fått för mycket skador på hjärnans celler.

Tänk att hon ser sitt barn dö mitt framför ögonen och hon vet inte vad hon ska göra. Så fruktansvärt! Jag kan fortfarande höra hennes skrik i mina öron, trots att det har gått två år sedan olyckan. Att se en mamma förlora sitt barn är bland det värsta jag har varit med om.